Händerna mot himlen.
Har drabbats av en smärre 26-års kris tror jag bestämt. Velar fram å tillbaka konstant va jag vill här i livet, trots att jag egentligen är nöjd med allt jag har. Men det finns hela tiden en liten liten del av mig som undrar; hur skulle det va om vi flyttade dit, jobbade där, pluggade till det yrket m.m m.m...... Blir man nånsin helt nöjd? Jag har ett jobb som ständigt utmanar mig på massa olika sätt, samt att det finns utvecklingsmöjligeheter genom olika utbildningar. Jag har en underbar pojkvän/sambo, så spelar det egentligen någon roll vart å i vilken lägenhet vi bor i!?
Sen tror jag ju att det är bra att ha drömmar å ambitioner, att man har något att sträva efter. Frågan är dock om mina mål kanske är för höga för vad jag själv kan uppfylla för tillfället?
Jaja många funderingar å frågetecken där, men ibland snurrar det extra mycket i pannrummet!
Nu ska jag hoppa ur onepiecen å åka till Erika å mumsa våfflor. Vem vet, hon kanske blir extra glad av vårt besök just ikväll. Kan hända, jag återkommer!
