Två mörka ögon
Ibland är det svårt att förstå sig på andra människor, hur dom tänker, å om dom ens tänker över huvudtaget. Människor som man vill kalla för vänner, men som vänder kappan efter vinden. Människor som ena stunden värkar vilja ha dig i sitt liv, för att sedan helt plötsligt bete sig som att man inte existerar. Människor som man vet att man betyder något för, å människor man vill ställa upp för i svåra stunder, men som man ändå får kalla handen av när man erbjuder vänskapens alla fördelar.
Jag vill gärna tro att jag inte är en alldeles för komplicerad person, å att jag gärna ställer upp för mina nära å kära. Att jag kan betraktas som en bra kompis som lyssnar när nån vill lätta sitt hjärta. Därför gör det mig besviken när en av mina vänner genomgår en jobbig period i sitt liv, å inte vågar anförtro sig till mig. En vän som tog första steget för att se om jag sträckte ut handen. Å här står jag fortfarande kvar med båda händerna utsträckta så långt jag kan, men istället för å se två händer sträckas mot mig ser jag en rygg. Jag kommer alltid stå här med mina händer utsträckta å vänta tills du är redo, det hoppas jag du vet.
Vet inte om jag blev nå klokare av å skriva det här inlägget, men en del saker går bara inte att prata om. Å jag kände att jag behövde få ur mig orden, å jag hoppas du läser det här. Jag är din vän som alltid ställer upp, när som helst du vill ha min hjälp.
